Den 3 januari klockan 01.05 kom Wincent till världen efter 5 timmars förlossning. Här har ni förlossningsberättelsen.
Är på kalas hos älsklings systerdöttrar och har ont under hela kalaset.
31/12 Nyårsafton – Samma start på dagen med toalettbesök och nummer 2.
En lugn nyårsafton planerad. Mat som är lätt att förbereda. Tapas. Inga förvärkar
fram till klockan blir 12.00 på dagen. Däremot så rinner det flytning när jag går på toaletten på morgonen.
Blir orolig att det kan va vatten. Sätter på mig en binda. Den blir inte genomsur, inget vatten. Det är flytningar/slempropp.
Har smärtsamma förvärkar hela dagen. Dem kommer och går med olika minuters mellanrum.
Ringer förlossningen och dem säger att jag gärna får komma in, men risken är stor att jag får åka
hem igen. Jag beslutar mig för att stanna hemma. Vill inte åka in i onödan.
Har kraftig kraftig mensvärk, hela dagen! Sen flera dagar tillbaka så har jag haft slemmiga flytningar.
Jag gissar på att det är slemproppen som har kommit i omgångar. Har under hela kvällen
sammandragningar som gör ont. Senare mot kvällen ändrar dem karaktär lite. Somnar vid 3 på natten.
Leo har varit väldigt klängig hela kvällen. Vill vara i min närhet. Sitter och tittar på mig och när värkarna kommer
slickar han på mig och lägger huvudet i mitt knä. Stackars älskling vet inte vad han ska göra när jag får ont.
Han hämtar saker jag ber om och är så gullig.
1/1 Kass i magen även denna morgon. Värkarna börjar direkt på morgon promenaden. Nu gör dem riktigt ont. Dem kommer mycket mer regelbundet. Jag klockar dem och det är allt mellan 4, 5 och 9 min emellan.
Jag får andas igenom. Dem gör ondare allt eftersom dagen passerar.
Ringer förlossningen igen. Fortfarande latensfas, ska ringa och komma in när jag har så ont att
jag inte kan prata när jag har en värk eller när jag inte kan hantera smärtan. Går vattnet ska jag självklart komma in
dirket pga min GBS. Så jag sitter hemma, ensam. Älskling är på jobb. Jag klockar värkarna under perioder. Dem kommer ett tag med 5 minuters mellanrum. Sen lugnar det sig och det är 7, 6 ,8, 4, 9 minuter emellan.
Jag försöker gå och lägga mig vid halv tolv. Det är lönlöst. Så fort en värk kommer måste jag upp ur sängen och röra på mig. Jag försöker ligga kvar och vänder och vrider mig av smärta. Djup andas igenom dem. Leo är orolig. Han kommer och lägger sitt huvud på sängkanten. Tittar på mig precis som om han tänker “Mami hur mår du egentligen?”
Klappar honom och han lugnar sig. Älskling vill först inte gå till jobb, men jag säger att det kan han gott göra. Jag ringer om det skulle hända något. Han är ju bara 10 minuter bort. Hemma på nolltid. Vid halv två slumrar jag till lite lätt.
Men natten är den sämsta under hela graviditeten. Sover som längst 15-20 min i streck innan jag vaknar av antingen smärta eller behov att besöka toaletten.
2/2 Jag är i vecka 39 +6. Klockan 05.43 ger jag upp och går upp ur sängen. Får en rejäl värk efter toalett besök. Sen lugnar det sig. Älsk kommer hem lite över 06.00. Jag äter en macka. Har två futtiga värkar som kommer med 20 min mellanrum. Det har nog avstannat. Igår kändes det som det var på G, men det var nog ett falsklarm. Så kommer en rejäl värk vid kvart i 7. Älskling sitter och spelar PS3. Jag behöver frisk luft så vid 8 snåret beger vi oss ut på en promenix runt kvarteret med Leo. Får någon värk på promenaden. Kommer hem och vi bestämmer oss för att spela PS3. Älsk sitter och klockar värkarna. Dem kommer oregelbundet men är mycket starkare än gårdagens. Andas bäst jag kan igenom dem. Det är svårt att inte spänna sig. Vrider mig där jag sitter i fåtöljen. Älsking ser bekymmrad ut. Vid halv elva bestämmer han sig för att sova. Jag har tagit en dusch. Men det hjälpte inte mycket. Jag fortsätter klocka värkarna och det är allt mellan 9 och 4 min emellan dem fortfarande. Men när dem kommer nu vrider jag mig som en mask på krok, eller så vankar jag av och an. Försöker hitta någon ställning som underlättar, men den finns inte. Bäst är att sitta i fåtoljen, djup andas, använda fotstödet som stöd att pressa benen emot. Eller att stå och vagga höfterna fram och tillbaka från sida till sida. Smärtan kommer från korsryggen, strålar ut över höfterna och fram i magen över urinblåsan, ner i ljumskarna, samtidigt som magen blir stenhård. Fissen har varit svullen i 2 dagar. Tömt tarmen 4 – 5 gånger när klockan är 14.40.
Jag tog rådet att ta ett bad, trots att bad inte är något jag diggar! Jag fyllde badkaret, hade en värk medan det fylldes..Hoppar i och lägger mig tillrätta. Kopplar av och slappnar av..Skönt! Det är kanske inte värkar ändå, kanske bara är förvärkar..Jag känner liksom ingenting..Skulle inte tänkt den tanken för då kom den värsta värken so far..Tur där är kanter att hålla i på badkaret..Annars hade jag nog drunknat..Så fort värken släppte va jag uppe ur badkaret igen.För fy fan..Då är jag hellre uppe så jag kan ställa mig upp, lägga mig på sidan eller kollapsa i en liten patetisk hög när jag får ont..Jag ringer förlossningen när jag haft värkar som kommit med 3-4 min mellanrum i 2 timmar. Tydligen ska jag avakta ännu länge. Vöcker älsklingen min vid 16.30..Värkarna får mig att gråta. Tårarna rinner när smärtan sätter in. Jag går in i duschen, älskling sprutar varmt vatten över min korsrygg samtidigt som han masserar mig..Det är oerhört skönt. Det lindrar lite. Tappar upp vatten för att ännu en gång ge mig på badet. Det rådet gav BM på förlossningen. Där ligger jag i badet. Två starka värkar som kommer med 5 min mellan och jag ger upp.
( Dem gör rejält ont de här värkarna)
Telefonen har gått varm denna fredag, svärmor, moster, Emma, Malin, Katti..Känner alla på sig att jag har värkar eller vad är det frågan om egentligen. När jag torkat mig från duschen och genomlidit 2 värkar, sätter älskling på mig TENSen..Jag börjar med lätt stimulering.. Ökar snabbt till 26,5. Det lindrar lite iaf. Men undkommer smärtan det gör jag inte. Vid det här laget har jag legat och vridit mig i sängen och gnytt av smärtorna..Älskling åker och hämtar Kina mat..Föda måste man ju ha i sig..Min älskade stannar hemma från jobb. Vill inte lämna mig ensam när jag har så ont som jag har. Värkarna tilltar i smärta. Vi ringer älsklings föräldrar och dem hämtar Leo. Utifall att. Så fort dem gått, ringer jag förlossningen. Med tårar i ögonen säger jag sonika, “Hej mitt namn är Madelaine, jag är i vecka 39+0, jag har haft värkar till och från några dagar nu, dem har ändrat karaktär, kommer med 2-3 min mellanrum och nu KAN JAG INTE VA HEMMA LÄNGRE!” “Är du förstföderska?” “Ja” svarar jag med gråten i halsen samtidigt som en värk tar över, säger dem att jag ska avvakta nu så skjuter jag antagligen någon! “Då kan du ta din lilla BB-väska, din journal och ditt id och komma in!” ÄNTLIGEN!
Så vi packar det sista som ska med. Lämnar dock skötväskan hemma. Jag har på känn att vi kanske kommer
få åka hem igen. Älsk packar ner lite saker till sig själv också. Taxin kommer och det bär av.
(Det va såhär jag stod och vaggade med höfterna fram tills det var dags för lustgas)
(Älskling var det bästa stödet någonsin! Utan honom hade det inte gått!)
Jag försöker andas igenom värkarna som sköljer över mig så gott det går. Tänker på vad barnmorskan sa. Följer med vågen av värkar. Det känns som vi sitter i taxin i evigheter. Han kör lugnt och sansat. Tryggt. Det tar en stund innan dem öppnar utanför förlossningen när vi ringt på. Älsk funderar på om han ska krossa rutan. Så får vi komma in i undersöksrum nummer 13 på förlossningen på UMAS i Malmö, runt klockan 20.00. Jag får kissa i en mugg. Sen lägga mig på sängen och dem kopplar CTG. Det är helt omöjligt att ligga stilla. Johan är underbar, frågar om det är något jag behöver och påminner mig att jag ska andas. Så efter ett tag kommer barnmorskan Maria. Går igenom mina papper. Vilka allergier jag lider av, dem går igenom förlossningsbrevet jag skrivit. Hur skönt som helst. Hon är trevlig och rar. Så ska hon undersöka mig. Måtte jag iaf ha öppnat mig en centimeter eller åtminstone 2..Låt det vara på gång! För om dessa värkar inte gör någon nytta då kommer jag gå av på mitten när det verkligen sätter igång. “Här känner jag er bebis huvud, du är öppen 4 cm och jag känner en bubbla av fostervatten och hinnblåsa framför huvudet! Inatt blir det att föda bebis!” Både jag och Johan är helt lyriska! Äntligen, det är verkligen på G. Jag börjar nästan gråta, sitter med tårar i ögonen. Halva vägen nästan avklarad. Vi smsar våra föräldrar. Inatt kommer det ske!
(Här har ni superbarnmorskan Marie! Jag försöker hålla masken och inte visa att jag har ont!)
Så skulle tyvärr Maria sluta sitt skift och vi skulle mötas av nattpersonalen som började halv tio. Vi får vårt rum vid niotiden, förlossningsrum nr 4. Jag satte mig i duschen. Det varma vattnet lindrar värkarna. Maria kommer in och säger hejdå. Vår barnmorska Marie ska komma om en stund. Hon kommer in och vi pratar om smärtlindring. Jag vill gärna ha akupunktur och lustgasen när det behövs senare. Marie ska gå och hämta min antibotika för GBS och akupunktur nålarna. Marie har jobbat som BM sen 1988 och vi fattar direkt tycke för både henne och usk Susanne.
Jag får värkar tätt. Det är svårt att ens försöka förklara smärtan. Jag andas så gott jag kan för att ta mig igenom dem.
Står lutad mot sängen. Hänger och vickar på höfterna. Det är enda sättet att ta sig igenom värkarna. Marie kommer och sätter antibiotikan. Hon vill vänta med akupunkturnålarna en stund. Hjälper mig med TENS maskinen. Men den hjälper inte det minsta. Värkarna ökar hela tiden i styrka. Jag gör mitt bästa för att följa med den våg av smärta som varje värk kommer som. Andas djupt. Älskling uppmanar mig hela tiden att andas, undrar om jag är törstig. Stryker mig på ryggen.
Droppe satte klockan 22.10 och 22.40 hade jag fått alla antibiotikan. Så står jag där i rummet och hänger över sängen och vaggar med höfterna fram och tillbaka.
Plötsligt kommer en värk som gör så ont att jag viker mig dubbel och skriker till Johan att ringa efter någon. Då är klockan runt 23.00. Samtidigt forsar det ur mig. Är det vattnet? Susanne kommer och kollar. Hon tror inte det är vattnet. Johan ber om lustgasen. En värk till sköljer över mig. Marie kommer in och hjälper mig upp i sängen. Sätter CTG och ger mig lustgasen. Marie undersöker mig och jag är öppen 5 cm. Någonstans mellan halv tolv och tolv var jag öppen 7-8 cm. Jag va helt ute och svävade av lustgasen. Började babbla om Dejavu och att jag jag drömt om förlossningen natten innan. Jag kände igen allt som hände. Jag har drömt om min förlossning tidigare. Jag fick dessutom någon konstig snedtänding när jag sög i mig för mycket lustgas. En gång höll jag till och med masken upp och ner.
(Suger i mig för kung och fosterland!)
10 centimeter öppen klockan 00.25 och klockan 00.40-00.45 kom krystvärkarna. Enligt mig är krystvärkarna sköna jämfört med öppningsvärkarna. När dem sköljde över mig så gav jag allt. Älskling hejade på mig. Peppade mig som tusan och det var hans “KOM IGEN NU!” som fick mig att ta i den där extra gången. Barnmorskan och undersköterskan berömde och peppade. BM Marie sa att jag skulle fortsätta precis som jag gjorde. Jag skötte detta galant. Jag blev irriterad och menade på att ni säger bara att han snart är här men det händer ju inget. Så kom nästa våg och jag skrek efter Johan. Att ha hans stöd och hålla hans hand va ett måste. Han va verkligen min klippa. Så såg jag också att lille killen var på väg. Jag såg huvudet. Klockan 01.05 kom vår lillklimp Wincent till världen. Där låg han på min mage och gallskrek. Avnavling skulle på vår begäran ske när det slutat pulsera i navelsträngen. Pappa Johan klippte navelsträngen och därefter fick jag vårt mirakel på bröstet. Känslorna går inte att beskriva. Ren och skär lycka och kärlek!
(Så kom han äntligen upp på mitt bröst! Vår lillklimp! Vårt mirakel! Total kärlek vid första ögonkastet!)
Johan va en klippa genom hela förlossningen, utan honom vet jag inte vad jag hade gjort! Det stödet han gav mig under dessa 5 timmar var makalöst! Jag älskade honom innan och nu älskar jag honom ännu mer. Varje dag växer sig kärleken starkare och vår lille son för oss närmre och närmre varandra!
(Ammar för första gången, brickan med mat var guld värd! Speciellt juicen!!)
Wincent var 49 centimeter lång och vägde 3410 gram när han kom till världen lördagen den 3 januari 2009.
1 minut innan Susanne vägde honom så gissade jag på att han vägde 3400 gram och jag kunde inte gissat mer rätt.
Vårt blonda lilla mirakel! Vi fick våra patientband och Wincent var den 25 bebisen som fötts på UMAS i Malmö. På dem stod det 0025.
(Stolt pappa med sin lille son! Mina pojkar!)
Enligt barnmorskan hade jag en ideal förlossning och jag är skapt för att föda barn. Att jag klarade mig med enbart lustgas och akupunktur är något som gör att jag sträcker på mig extra mycket. Jag är väldigt stolt över mig själv.
Jag är oerhört stolt över Johan och jag är den stoltaste mamman i hela universum.
Vi kvinnor besitter en oerhörd styrka och kraft.
Man blir som hulken när man föder barn..
